Modellen för delat ansvar

När en fil är ”i molnet” ligger den på en server som ägs av ett företag du aldrig träffat och aldrig kommer att besöka. Det arrangemanget delar säkerhetsansvaret mellan två parter, och de flesta lär sig aldrig var gränsen går förrän något går fel. Varje större molnleverantör dokumenterar den här uppdelningen uttryckligen, eftersom att missförstå den i endera riktningen — att anta att leverantören täcker allt, eller att försöka säkra sådant leverantören redan hanterar — orsakar riktiga incidenter.

Två sidor av en linje

Amazon Web Services kallar sin version av den här uppdelningen för modellen för delat ansvar, indelad i ”säkerhet av molnet” och ”säkerhet i molnet”. AWS ansvarar för det första: ”hårdvaran, mjukvaran, nätverket och anläggningarna som kör AWS molntjänster” — de fysiska datacentren, infrastrukturuppdateringarna, delarna du aldrig skulle kunna inspektera eller konfigurera själv ens om du ville. Kunden ansvarar för det andra, och AWS är specifikt om vad det innebär för molnlagringstjänster: ”att hantera sin data (inklusive krypteringsval), klassificera sina tillgångar, och använda IAM-verktyg” — det vill säga vem som får ha åtkomst.

Gränsen flyttas beroende på vad du använder

Microsofts dokumentation gör en poäng som spelar roll för alla som väljer mellan olika typer av molntjänster: skiljelinjen är inte fast, den flyttas beroende på tjänstemodellen. Deras ansvarstabell listar kunddata, kontoidentiteter och åtkomsthantering som alltid kundens jobb, i varje modell, lokalt eller i molnet. Men när du rör dig från infrastruktur-som-en-tjänst (att hyra en virtuell maskin du konfigurerar själv) mot mjukvara-som-en-tjänst (att använda en färdig applikation som en e-post- eller fildelningstjänst), tar Microsoft på sig mer: operativsystem, applikationskod och nätverkskonfiguration blir i allt högre grad Microsofts jobb istället för ditt. Det som aldrig flyttas, i Microsofts egna ord, är att ”du behåller alltid” ansvaret för din data, dina konton, dina klientenheter och dina åtkomstkontroller.

Varför kundsidan spelar större roll än det låter

För en NGO som använder en färdig fildelnings- eller e-posttjänst — mjukvara-som-en-tjänst, den modell där leverantören hanterar mest — är det lockande att anta att leverantörens säkerhet nu är hela historien. Det är den inte. Leverantörens sida av linjen (deras servrar, deras nätverk, deras uppdateringar) är vanligtvis utmärkt för stora tjänster; det är precis därför angripare sällan bryr sig om att angripa den direkt. Istället riktar de in sig på kundens sida: ett svagt eller återanvänt lösenord, en länk delad bredare än avsett, ett konto utan en andra faktor. Varje kategori på listan ”alltid kundens jobb” ovan är också, inte av en slump, ämnet för nästa lektion i den här kursen.

En fråga värd att ställa om varje molntjänst du använder

Innan du anförtror en molntjänst känsligt material är det värt att hitta dess egen dokumentation om delat ansvar (stora leverantörer publicerar alla en sådan) och ställa två frågor: vad säkrar leverantören faktiskt som standard, och vad lämnas uttryckligen till mig? Svaret klargör oftast exakt vilka av dina egna vanor — som täcks i resten av den här kursen — den datans säkerhet faktiskt beror på.